40 år av berättelser

Catharina Grundström
Handlare ICA Maxi
Verksam i Giraffen: 1998–2014

Min resa i Kvarteret Giraffen började egentligen långt innan jag själv klev in i rollen som handlare. Min pappa hade drivit ICA Maxi sedan början av 90-talet och butiken var på många sätt före sin tid. Det var nästan som en experimentbutik, med olika koncept och idéer som testades. Medarbetarna hade olika kläder beroende på avdelning, snickarbyxor på kolonial och särskilda rockar på andra avdelningar. Det skapade en tydlig känsla av shop in shop, vilket var väldigt nytt då.

1998 flyttade jag och min man Hans från Stockholm till Kalmar. Vägen in som handlare var ganska uppstyrd med intervjuer och utbildning via ICA. Hans fick bl.a. praktisera i butiker i Stockholm för att snabbt komma in i arbetet. Själv hade jag vuxit upp med verksamheten och varit involverad länge, men det var ändå ett stort steg. Att vi klarade det så bra från början berodde mycket på våra medarbetare. Vi hade fantastiska människor omkring oss, flera av dem är kvar än idag. De var verkliga grundstenar i butiken och klippor i företaget.

Ett av de starkaste minnena för mig är ombyggnaden 2006 när vi byggde en helt ny butik. Under en lång period var det rörigt, delar av den gamla butiken levde kvar samtidigt som den nya växte fram. Personalen fick ta omvägar mellan de olika delarna och det var slitigt, men samtidigt fanns en förväntan och glädje i att något nytt var på väg. 

Jag har också många mer oväntade minnen. I slutet av 90-talet bjöd vi våra bästa kunder på cirkus och fick som tack hit cirkusens elefanter till parkeringen som vi matade. Det var en helt surrealistisk upplevelse. Vid ett annat tillfälle hade vi en konstinstallation i butiken där en kvinna sov i en säng mitt i varuhuset under en vecka. Jag vill minnas att det var i dryckesavdelningen. Hon ville studera hur människor reagerade på att någon låg och sov i en butik. Det var annorlunda, men också roligt att kunna bidra till något kulturellt.

Gemenskapen i personalgruppen var något alldeles extra. Under en period hade vi sju kärlekspar som hade träffats på arbetsplatsen, vilket uppmärksammades i media. Det kom fotografer och det skrevs artiklar, och det kändes som ett fint bevis på att det var en arbetsplats där människor trivdes.

Samtidigt fanns det också utmaningar. Vi hade flera strömavbrott som påverkade hela butiken. Ibland fick vi täcka frysar med frigolit och kartong för att rädda varor, och vid vissa tillfällen tvingades vi kassera stora mängder mat. Det var tuffa beslut att ta. Vi var också med om situationer som bombhot och svåra möten med kunder. Att driva en livsmedelsbutik innebär att man möter alla typer av människor, vilket gör jobbet både utmanande och väldigt levande.

Det finns också de där lite mer udda historierna som man inte glömmer. Som när någon stal hela toalettstolen på kundtoaletten.

För mig betydde tiden i Giraffen väldigt mycket, både professionellt och personligt. I min roll växte jag som människa och fick möjlighet att möta människor jag annars aldrig hade träffat. 

Det jag tar med mig allra mest är ändå alla människor. Relationerna, samarbetet och alla möten som format både mig och verksamheten. Det har varit en ynnest att få vara en del av Kvarteret Giraffen under de åren.

Magnus Florå
Drifttekniker
Verksam i Giraffen: 1997 – 2015

Min resa i Kvarteret Giraffen började egentligen av en slump. Jag är snickare i grunden och kom in via en bekant under en period när det var ont om jobb. Det som först var tänkt som ett tillfälligt uppdrag blev något helt annat. Jag blev kvar i 17 år.

Under den tiden hann jag ha flera olika arbetsgivare, men arbetsplatsen var densamma. Giraffen blev en konstant. Jag började under P-O Perssons tid, och jag är övertygad om att mycket av det som Giraffen är idag har sin grund i det arbete som gjordes då. Det var en tid präglad av utveckling, driv och vilja att få saker att fungera.

Arbetet som drifttekniker var varierande och krävde att man hela tiden var beredd på det oväntade. Ingen dag var den andra lik. Ena dagen handlade det om underhåll och reparationer, nästa om att lösa akuta situationer som uppstod utan förvarning.

Ett av de starkaste minnena är snöstormen, som jag vill minnas var 2010. Då handlade allt om att hålla taken säkra. Vi mätte belastningen inne i butikerna och styrde arbetet via walkie-talkie. Snön skottades för hand och skickades ner i stora containrar som sedan lyftes bort med hjälp av en av södra Sveriges största kranar. Det var ett intensivt arbete där samarbete och kommunikation var avgörande. Samma år hade taket i en ICA Maxibutik i Kristinehamn rasat in så vi var på helspänn för att undvika något liknande.

Jag minns också ett spektakulärt inbrottsförsök i delen där Onoff och Siba låg. Någon hade firat sig ner från taket med rep som var fästa i ett sprinklerrör. Det kunde ha slutat riktigt illa, med vatten över hela butiken. Det var sådana morgnar som påminde en om att man aldrig riktigt visste vad som väntade när man kom till jobbet.

För mig blev Giraffen mer än bara en arbetsplats. Det var en plats där jag trivdes och där dagarna alltid bjöd på variation. Det fanns en gemenskap, inte bara mellan kollegor utan även med kunder. Jag minns till exempel en äldre man som brukade ta med sig kvällstidningarna, som levererades till entré, in till kundtjänst när han ändå var där och handlade. Det säger något om vilken plats Giraffen var, och är.

Inför framtiden hoppas jag att Kvarteret Giraffen fortsätter på samma spår. Att det förblir en plats där allt finns samlat under ett tak och där det är enkelt och tillgängligt för alla som kommer dit.

Martina Adolfsson Nyström
Centrumchef
Verksam i Giraffen: från 1996, centrumchef sedan 2014

Min resa i Kvarteret Giraffen började 1996 när jag arbetade på ICA Maxi Special och senare inom ICA Sverige AB. Det blev starten på en lång relation till platsen. Efter några år och en period av mammaledighet återvände jag 2007, då som butikschef för KID Hemtextil. Parallellt engagerade jag mig i köpcentrumets företagarförening, vilket gav mig en djupare förståelse för hur ett köpcentrum fungerar som helhet.

När dåvarande centrumledare slutade fick jag möjligheten att ta över rollen. Det var både inspirerande och utmanande. Vi stod utan en tydlig marknadsplan, men hade stora ambitioner, budget och idéer. Det blev starten på en kreativ period där vi vågade testa nytt och göra sådant som stack ut.

Åren i Giraffen har bjudit på så mycket glädje och många oväntade inslag. Härliga människor, nya vänskaper och goda samarbeten. Här har det funnits utrymme för kreativitet och mod – från frukostservering till elefanter på parkeringen, till helikopterturer över Kalmar mitt i vardagen. Allt detta säger mycket om Giraffen – en plats där människor vågar tänka nytt tillsammans. Samtidigt har vi också mött tuffa prövningar. Snöoväder, större strömavbrott och inte minst pandemin krävde snabba beslut, samarbete och förmåga att ställa om.

När jag tillträdde som centrumchef 2014 var framtiden osäker och butiker började lämna. Med starka ankarhyresgäster, ett attraktivt läge och en långsiktig fastighetsägare inleddes dock en omfattande förändringsresa.

Sedan dess har utvecklingen haft ett tydligt fokus för mig – att sätta besökaren först. Jag har velat skapa en plats som känns enkel, trygg och välkomnande, där människor trivs och gärna stannar lite längre. Genom att lyssna på våra kunder och utveckla kvarteret utifrån deras vardag har vi byggt en starkare helhetsupplevelse, och det är jag särskilt stolt över.

I dag har Kvarteret Giraffen utvecklats från ett traditionellt köpcentrum till ett mer levande kvarter fyllt av människor, möten, rörelse och möjligheter.

För mig har Giraffen blivit mer än en arbetsplats. Det är en plats där jag vuxit både professionellt och personligt, genom alla möten, samarbeten och relationer. Tillsammans har vi skapat något som känns större än vardagen – ett levande kvarter med mycket hjärta. 

När jag blickar framåt ser jag Kvarteret Giraffen som en fortsatt viktig och självklar del av Kalmar. En trygg och levande knutpunkt där handel, kultur, bostäder och mötesplatser vävs samman, och som fortsätter att utvecklas för kommande generationer.

Fotograf: Adam Humlesol